...

Jag försöker övertyga mig själv om att jag inte behöver någon. Alltså någon att hålla om. Någon som håller om mig. Bara att skriva orden känns skrämmande. För jag vet att jag ljuger mig själv rakt upp i ansiktet. Det är läskigt uppenbart.

Jag vill tro att min ensamhet är självvald. För ja, nu är jag inte själv längre. Jag är ensam.

Jag tror att jag är feg. Alldeles alldeles för feg för mitt eget bästa. Om jag bara kunde våga lite mer kanske jag skulle vara gladare. Inte för att jag är ledsen precis. Jag är bara inte så glad som jag skulle kunna vara.

Tänk om jag skulle vara tillsammans med någon. Tänk om någon skulle vilja vara med mig så mycket. Tänk om någon skulle tycka om mig så mycket. Tänk om någon skulle vilja pussa mig. Hålla om mig. Kyssa mig. Värma mig under nätterna. Tänk att överhuvudtaget bara känna en varm rygg mot sin egen rygg, och veta att där ligger en människa som vill vara med mig. Som tycker att jag är den bästa människan i världen.

Tänk att vara någons favoritperson.


Jag vet inte varifrån jag har fått den konstiga tanken; men något gör att jag inte tror att jag kommer att få uppleva det. Mitt kärleksliv kommer drunkna i min feghet,och jag kommer leva ensam i hela mitt liv. Inte själv. Ensam.

Jag har en bild av kärleken som något otroligt vackert som alla människor kommer uppleva, minst en gång i livet. Kanske är jag undantaget. Jag börjar bli så otroligt trött av att bara vänta.

...

Jag försöker definiera mig själv. Grundläggande existentiella frågor snurrar i mitt huvud. Vem är jag, var är jag, och vart är jag på väg?

Jag tror att jag bör nischa mig. Jag har länge försökt ha en fot överallt, kunna lite om allt och vara lika intresserad av allt, som om det nu skulle gå över huvud taget. Men nu ska jag fan snöa in mig.

Jag tror jag ska bli indie.

...

Minns ni när Allie säger till Noah att hon inte målar längre? Så är det just nu. Jag läser inte längre. Förr njöt jag av böcker, nu är de en källa till ångest. Bara för att jag inte läser dem.

Jag började min läskarriär vid sju års ålder, som så många andra. Det var kärlek vid första bokstaven. På lågstadiet läste jag en gång 72 böcker på en vecka. Jag levde, och lever, för ord.

Nu har min litterära utveckling stagnerat. Jag är fast i internet, och tycks inte hitta vägen ut. Bara att detta skrivs i en blogg är ironi.

Virginia Woolfs Orlando har legat på golvet vid min säng i flera veckor nu. Den har fått följa med på ett tiotal bussturer. Jag kan dock inte förmå mig att börja läsa den. Ingen annan bok heller för den delen.

Min egen bok, den som ligger i min imaginära byrålåda, ska vi inte ens tala om.

!

Jävla skit också! En väldigt het känsla väller upp inom mig just nu, jag är så frustrerad så att jag vill skrika högt. Vråla.

Jag har ägnat den senaste halvtimmen åt att skriva en väldigt onödig recension på filmtipset.se, bara för att jag har tråkigt och vill fördriva tid. Det har varit ett nöje att klura ut bra formuleringar, och när jag sedan korrekturläser försvinner allt. Borta. Gone with the wind.

Det var inte så jäkla fantastiskt bra, men det känns enormt onödigt att jag har slösat bort den sista halvtimmen. Om jag trodde att jag gjorde ingenting tidigare, så gör jag verkligen ingenting just nu. Universum hånar mig!

Jag har för mycket fritid.

...

Två värmeljus lyser i sina gröna hållare på fönsterblecket. Jag dricker vin, av ekonomiska skäl. För att de 25 kronorna som är kvar inte ska rinna ner i vasken.

Över hälften av min umgängeskrets är bortrest. Min syster, min fina vän, en annan fin vän, och en till, och imorn åker min bror. Så småningom kommer de droppa in till Sverige igen, och samtliga kommer att vara hemma i slutet av sommaren.

Till dess umgås jag med mina andra vänner. De är dock bara tre stycken, och jag hatar att jag känner att jag måste ursäkta att de inte räcker till för mig.

Jag känner mig ensam.