...

Nu är det sådär igen, du vet. Jag tror något och bygger ett luftslott av en känsla. Kärlek.

Men satans helvete piss också att det inte finns en endaste liten jävla människa i denna sablans värld som blir min.

Bli min!

Bli min, bli min, bli min, bli min, bli min!

...

Jag försöker övertyga mig själv om att jag inte behöver någon. Alltså någon att hålla om. Någon som håller om mig. Bara att skriva orden känns skrämmande. För jag vet att jag ljuger mig själv rakt upp i ansiktet. Det är läskigt uppenbart.

Jag vill tro att min ensamhet är självvald. För ja, nu är jag inte själv längre. Jag är ensam.

Jag tror att jag är feg. Alldeles alldeles för feg för mitt eget bästa. Om jag bara kunde våga lite mer kanske jag skulle vara gladare. Inte för att jag är ledsen precis. Jag är bara inte så glad som jag skulle kunna vara.

Tänk om jag skulle vara tillsammans med någon. Tänk om någon skulle vilja vara med mig så mycket. Tänk om någon skulle tycka om mig så mycket. Tänk om någon skulle vilja pussa mig. Hålla om mig. Kyssa mig. Värma mig under nätterna. Tänk att överhuvudtaget bara känna en varm rygg mot sin egen rygg, och veta att där ligger en människa som vill vara med mig. Som tycker att jag är den bästa människan i världen.

Tänk att vara någons favoritperson.


Jag vet inte varifrån jag har fått den konstiga tanken; men något gör att jag inte tror att jag kommer att få uppleva det. Mitt kärleksliv kommer drunkna i min feghet,och jag kommer leva ensam i hela mitt liv. Inte själv. Ensam.

Jag har en bild av kärleken som något otroligt vackert som alla människor kommer uppleva, minst en gång i livet. Kanske är jag undantaget. Jag börjar bli så otroligt trött av att bara vänta.

...

Jag försöker definiera mig själv. Grundläggande existentiella frågor snurrar i mitt huvud. Vem är jag, var är jag, och vart är jag på väg?

Jag tror att jag bör nischa mig. Jag har länge försökt ha en fot överallt, kunna lite om allt och vara lika intresserad av allt, som om det nu skulle gå över huvud taget. Men nu ska jag fan snöa in mig.

Jag tror jag ska bli indie.

...

Minns ni när Allie säger till Noah att hon inte målar längre? Så är det just nu. Jag läser inte längre. Förr njöt jag av böcker, nu är de en källa till ångest. Bara för att jag inte läser dem.

Jag började min läskarriär vid sju års ålder, som så många andra. Det var kärlek vid första bokstaven. På lågstadiet läste jag en gång 72 böcker på en vecka. Jag levde, och lever, för ord.

Nu har min litterära utveckling stagnerat. Jag är fast i internet, och tycks inte hitta vägen ut. Bara att detta skrivs i en blogg är ironi.

Virginia Woolfs Orlando har legat på golvet vid min säng i flera veckor nu. Den har fått följa med på ett tiotal bussturer. Jag kan dock inte förmå mig att börja läsa den. Ingen annan bok heller för den delen.

Min egen bok, den som ligger i min imaginära byrålåda, ska vi inte ens tala om.

!

Jävla skit också! En väldigt het känsla väller upp inom mig just nu, jag är så frustrerad så att jag vill skrika högt. Vråla.

Jag har ägnat den senaste halvtimmen åt att skriva en väldigt onödig recension på filmtipset.se, bara för att jag har tråkigt och vill fördriva tid. Det har varit ett nöje att klura ut bra formuleringar, och när jag sedan korrekturläser försvinner allt. Borta. Gone with the wind.

Det var inte så jäkla fantastiskt bra, men det känns enormt onödigt att jag har slösat bort den sista halvtimmen. Om jag trodde att jag gjorde ingenting tidigare, så gör jag verkligen ingenting just nu. Universum hånar mig!

Jag har för mycket fritid.

...

Två värmeljus lyser i sina gröna hållare på fönsterblecket. Jag dricker vin, av ekonomiska skäl. För att de 25 kronorna som är kvar inte ska rinna ner i vasken.

Över hälften av min umgängeskrets är bortrest. Min syster, min fina vän, en annan fin vän, och en till, och imorn åker min bror. Så småningom kommer de droppa in till Sverige igen, och samtliga kommer att vara hemma i slutet av sommaren.

Till dess umgås jag med mina andra vänner. De är dock bara tre stycken, och jag hatar att jag känner att jag måste ursäkta att de inte räcker till för mig.

Jag känner mig ensam.

Efterlyses: energi

Den sjätte augusti i år skrev jag det här, texten här nedanför. Jag tycker synd om mig själv som mådde så då, och förundras över att det ändå gick över. Jag minns att jag inte trodde det var möjligt.



Jag tror, på fullaste allvar, att ingen i hela vida världen, i hela universum, förstår mig. Ingen har någonsin känt vad jag känner, ingen endaste liten människa på hela jorden, även om jag letade i alla hörn, skulle kunna begripa vad jag tänker, känner och tycker.

Jag kan inte ens förmå mig att skiva gurkskivor till min leverpastejmacka.

Hur långt har det gått då? Hur långt har man låtit det gå, när minsta lilla sak känns lika omöjligt att göra som det måste ha känts för de hundratals som försökt bestiga Mount Everest. Det har gjorts, jag vet. Jag vet att folk har orkat skiva gurka också.

Inom mig finns ett hål av tomhet som fyller mig och står mig upp i halsen så att jag får kväljningar. Jag orkar inte genomföra någonting. Inte det minsta lilla. Att skicka ett litet kort sms, max 160 tecken, kan få mina armar att hänga slappt längts sidorna många timmar innan. "Jag måste smsa henne idag. Åh nej, vad jobbigt:"

Hur långt har det gått då?

Varje tröskel, varje centimeter jag måste höja foten, känns som ett gigantiskt trappsteg, i stil med Lustiga Huset på Gröna Lund. Jag orkar inte. Jag orkar bara inte.

Så jag stannar inne. Hemma. I min säng. Där kan jag spendera fem timmar om dagen på YouTube, och några timmar till läsandes bloggar. Jag glömmer att dricka, glömmer att äta, och jag rent ut sagt struntar i att dricka, struntar i att äta. Jag går inte på toaletten, orkar bara inte diska, eller gå ut med soporna, skriva, måla, göra musik, vara kreativ.

Jag vet att jag mår dåligt, men jag orkar inte göra något åt det.

Jag orkar bara inte.

...

När jag är på kören och du sitter två människor ifrån mig, då tittar jag på dina händer och drömmer om att du vill hålla mina händer i dina. Jag drömmer om att du vill hålla mig i din famn och krama mig, och att jag kan låta mina händer krypa upp under din tröja på din rygg. Och att du håller mig tätt intill så att jag andas in värmen från din kropp.

Och sen ska någon vi känner komma förbi, och då ska du fortsätta hålla om mig och visa att det är vi, du och jag, som hör ihop. Du ska kanske till och med hålla om mig lite hårdare. Sen ska vi skratta åt något roligt som någon säger och du ska pussa mig på pannan och jag ska kura ihop mig mot dig och du ska titta ner på mig och le.

När jag sitter på kören och du sitter två människor ifrån mig drömmer jag om det och ryser. Det kittlar längst hela ryggen och nacken, och jag tänker att på bussen hem ska jag se till att vi sitter bredvid varandra och sen ska jag råka nudda din hand, och du min, och sen när vi är i höjd med Odenplan ska vi hålla varandra i handen, och du ska inte gå av även fast det är din hållplats. Du ska åka med mig till St Eriksplan och sen ska vi gå av där hand i hand och jag kommer vara jättenervös och inte veta vad jag ska säga och vad det här betyder, men då ska du se till att vi stannar till. Sen ska du kolla på mig, och jag vet att jag kommer rodna, men det kommer vara mörkt ute för nu är det höst och det är bra, och sen kommer du pussa mig på munnen.

Och då kommer jag pussa tillbaka. Och sen vet jag inte mer, men jag vill att du tycka om mig jättemycket. Så att jag märker att du tycker om mig.

...

Inställningen, inställningen, och sen så inställningen. Allt har med inställningen att göra.

Ja, vi har hört den förut. Fast... det verkar faktiskt stämma. Annars kan jag inte förstå hur jag kan sitta här i soffan och känna mig duktig, fastän den enda jag har åstadkommit idag är att jag gick upp innan klockan nio. Sedan dess har jag hängt på Facebook, skrivit ett brev och tittat på High School Musical.

Och jag ba' "Yeah!" och gör segertecknet.

Mycket underligt. Det är ännu några timmar kvar till jag börjar jobba. Jag funderar allvarligt på att städa, och jag ler nästan vid tanken.

This is not me, but I like it.

(The me I know - please, never come back).

...

Man skriker åt datorn när det poppar upp ett jävla minifönster, att "Nej, jag vill fan aldrig uppdatera, sluta tjata datorjävel!"

Man går upp tidigare än man gjort på veckor, men klockan är ändå halv nio och de flesta är på jobbet sedan länge.

Man kanske tittar lite grann på utsikten, kanske beundrar höstfärgerna lite, kanske funderar på att gå ut på en promenad. Innan man kommer till sans igen.

Man kanske flyger med ögonen över bokryggarna och funderar på att läsa lite, man kanske till och med öppnar en av böckerna, men man kommer inte längre än till förordet.

Man kanske inte orkar lära sig nytt. Man kanske bara vill läsa böcker man läst förut.

Eller så gör man tvärtom.

Man kanske betar av Att Göra-listan, med alla de 27 punkterna, man kanske skriver en bok, skriver en låt, försöker göra ett album, försöker vara kreativ för man vet att man mår bra av det.

Eller också börjar man gråta och kollar på sig själv i spegeln när ansiktet förvrids.

Eller inte.

Eller jo, fast inte idag. För man orkar nog inte.

...

När vännerna röker på vädringsbalkongen och någon sover i sängen, lever man då? Är detta livet? Jag tror det.

Solrosfrön och rött vin i tetra och en mojito på Mamas och Tapas på Schelegatan tre, vad mer behövs egentligen för att man ska känna något?

Just nu känner jag att mina ögonlock sluter sig av sig själva, att jag inte kan koncentrera mig på att stava rätt eller få ihop bra tankar och meningsbyggnader. Men jag är tillfreds.

...

Man borde egentligen fixa allting dagen innan, du vet, lägga upp kläder och packa den jävla träningsväskan så att man kommer iväg till gymmet, och sen gjort en lista på allt man måste uträtta och inte får glömma.

Men jag går och lägger mig efter tolv och jag har inga rena underkläder utan måste använda de fulaste, och jag har absolut inte packat träningsväskan.

Just nu känner jag mig så lat att till och med att sätta mobilen på laddning känns som en alltför stor ansträngning.

...

Det behövs inte mycket för att en vanlig torsdag ska glöda lite extra. Calle Schulman har börjat blogga igen. Schulmania är i sanning rätt namn på den bloggen.

...

En våning under mig står en TV på så att jag hör skrammel och brus genom mitt golv. Hans/hennes/deras tak. Igår kväll hörde jag några som hade sex. Tror att det var några ovanpå.

Jag tycker om att bo ensam fast ändå tillsammans med andra. Det är lite så det är att bo i lägenhet. Man hör när någon av grannarna kommer hem klockan ett på natten en söndag. Klockan ett en söndagnatt. Det måste vara veckans mest ensamma tid. Man vet att man borde sova eftersom det är måndag imorgon, men man gör det inte.

Och det finns ingen egentlig anledning till att man är vaken.