...

Det behövs inte mycket för att en vanlig torsdag ska glöda lite extra. Calle Schulman har börjat blogga igen. Schulmania är i sanning rätt namn på den bloggen.

...

En våning under mig står en TV på så att jag hör skrammel och brus genom mitt golv. Hans/hennes/deras tak. Igår kväll hörde jag några som hade sex. Tror att det var några ovanpå.

Jag tycker om att bo ensam fast ändå tillsammans med andra. Det är lite så det är att bo i lägenhet. Man hör när någon av grannarna kommer hem klockan ett på natten en söndag. Klockan ett en söndagnatt. Det måste vara veckans mest ensamma tid. Man vet att man borde sova eftersom det är måndag imorgon, men man gör det inte.

Och det finns ingen egentlig anledning till att man är vaken.

...

Risken finns att mitt hjärta kommer slitas itu snart, och krossas brutalt under sulan av mina egna förhoppningar. Om den som jag gillar, gillar någon annan.

Jag anstränger mig verkligen den här gången, jag vill att allt ska hända på rätt sätt och att jag fortfarande ska vara jag och inte försöker vara så cool som jag vill vara. Risken finns, om jag fortsätter vara mig själv, att om jag slås ner till marken kanske jag inte orkar resa på mig. För då är jag dissad för vem jag är.

...

Det finns stjärntecken på himlen, och på min kropp. Med födelsemärken och ärr som byggstenar har jag en del av Cassiopeia på min mage. Om du lägger din hand och arm där, i en speciell vinkel, bildar vi perfektion.

...

När trafikljusens långsamma tickande i väntan på bilar och människor är det enda taktfasta man har att hålla fast vid, hur lång väg har man då att vandra?

Det kommer bli många mil i vingliga skor på osäkert underlag.

...

Folk sover inte tillräckligt mycket för de stannar uppe sent utan någon anledning. Inte ens när ögonlocken stänger sig själva och när käkarna knakar av stora gäspningar går vi och lägger oss. Ett ord: YouTube.

...

Ibland gråter jag jävligt hårda tårar, tar i så mycket jag kan och biter ihop tänderna så mitt ansikte förvrids. Jag pressar ut de små salta dropparna och gnuggar mig ursinnigt i ögonen. Sen mumlar jag något för mig själv och går till spegeln och stirrar argt in i de röda globerna.

Jag är ingen mes, men jag saknar faktiskt henne så jävla förbannat mycket just nu.

...

Mörkret faller snabbare nu, men solen skiner på dagarna och vi ler. Luftballonger flyger i luften och ibland väntar vi på att de ska störta, för i solen väntar vi alltid på regnet och hastiga väderomslag.

Vi svettas i för mycket tyg och slickar svettdroppar från överläppen. Det smakar salt.

...

Jag välter nästan ut mitt te över Dagens Nyheter som ligger utspridd över frukostbordet. På andra sidan väggen spikar en granne. Vinden utanför slår mot fönstrerna, men solen skiner.

Jag har duschat, ätit frukost och dukat undan vinglas och tomma tetrapack från igår kväll. Lägger allt i blöt, och undersöker hur länge jag kan hålla handen under den kokheta vattenstrålen innan jag måste dra undan. Två sekunder.

...

Jag blandar salt med vatten i en liten kastrull och ställer mig i duschen och häller det över håret. Jag gnider in lite på huden också, på armarna. Sen drar jag upp persiennerna och släpper in solen och ställer mig i de varma strålarna med bara underkläderna på. Jag blundar.

Jag tror att sommaren kommer lite närmare mig om jag tillför rätt ingredienser. Jag har inte badat i år. Bara en gång har jag suttit på en uteservering.

Jag har inte grillat.

Det är augusti och sommaren har flygit förbi, under mina utbredda vingar.

...

Där ingenting är av nödvändighet vad det synes vara är havet inte blått, gräset inte grönt och solen inte gul. Allt är grått genom de ögon som sett för mycket och för länge, så att tappar och stavar har förlorat förmågor och själen förlorat nyanser.

En solnedgång i svartvitt, molnformationer i gråskala.