...

Jag försöker övertyga mig själv om att jag inte behöver någon. Alltså någon att hålla om. Någon som håller om mig. Bara att skriva orden känns skrämmande. För jag vet att jag ljuger mig själv rakt upp i ansiktet. Det är läskigt uppenbart.

Jag vill tro att min ensamhet är självvald. För ja, nu är jag inte själv längre. Jag är ensam.

Jag tror att jag är feg. Alldeles alldeles för feg för mitt eget bästa. Om jag bara kunde våga lite mer kanske jag skulle vara gladare. Inte för att jag är ledsen precis. Jag är bara inte så glad som jag skulle kunna vara.

Tänk om jag skulle vara tillsammans med någon. Tänk om någon skulle vilja vara med mig så mycket. Tänk om någon skulle tycka om mig så mycket. Tänk om någon skulle vilja pussa mig. Hålla om mig. Kyssa mig. Värma mig under nätterna. Tänk att överhuvudtaget bara känna en varm rygg mot sin egen rygg, och veta att där ligger en människa som vill vara med mig. Som tycker att jag är den bästa människan i världen.

Tänk att vara någons favoritperson.


Jag vet inte varifrån jag har fått den konstiga tanken; men något gör att jag inte tror att jag kommer att få uppleva det. Mitt kärleksliv kommer drunkna i min feghet,och jag kommer leva ensam i hela mitt liv. Inte själv. Ensam.

Jag har en bild av kärleken som något otroligt vackert som alla människor kommer uppleva, minst en gång i livet. Kanske är jag undantaget. Jag börjar bli så otroligt trött av att bara vänta.