Efterlyses: energi

Den sjätte augusti i år skrev jag det här, texten här nedanför. Jag tycker synd om mig själv som mådde så då, och förundras över att det ändå gick över. Jag minns att jag inte trodde det var möjligt.



Jag tror, på fullaste allvar, att ingen i hela vida världen, i hela universum, förstår mig. Ingen har någonsin känt vad jag känner, ingen endaste liten människa på hela jorden, även om jag letade i alla hörn, skulle kunna begripa vad jag tänker, känner och tycker.

Jag kan inte ens förmå mig att skiva gurkskivor till min leverpastejmacka.

Hur långt har det gått då? Hur långt har man låtit det gå, när minsta lilla sak känns lika omöjligt att göra som det måste ha känts för de hundratals som försökt bestiga Mount Everest. Det har gjorts, jag vet. Jag vet att folk har orkat skiva gurka också.

Inom mig finns ett hål av tomhet som fyller mig och står mig upp i halsen så att jag får kväljningar. Jag orkar inte genomföra någonting. Inte det minsta lilla. Att skicka ett litet kort sms, max 160 tecken, kan få mina armar att hänga slappt längts sidorna många timmar innan. "Jag måste smsa henne idag. Åh nej, vad jobbigt:"

Hur långt har det gått då?

Varje tröskel, varje centimeter jag måste höja foten, känns som ett gigantiskt trappsteg, i stil med Lustiga Huset på Gröna Lund. Jag orkar inte. Jag orkar bara inte.

Så jag stannar inne. Hemma. I min säng. Där kan jag spendera fem timmar om dagen på YouTube, och några timmar till läsandes bloggar. Jag glömmer att dricka, glömmer att äta, och jag rent ut sagt struntar i att dricka, struntar i att äta. Jag går inte på toaletten, orkar bara inte diska, eller gå ut med soporna, skriva, måla, göra musik, vara kreativ.

Jag vet att jag mår dåligt, men jag orkar inte göra något åt det.

Jag orkar bara inte.

...

När jag är på kören och du sitter två människor ifrån mig, då tittar jag på dina händer och drömmer om att du vill hålla mina händer i dina. Jag drömmer om att du vill hålla mig i din famn och krama mig, och att jag kan låta mina händer krypa upp under din tröja på din rygg. Och att du håller mig tätt intill så att jag andas in värmen från din kropp.

Och sen ska någon vi känner komma förbi, och då ska du fortsätta hålla om mig och visa att det är vi, du och jag, som hör ihop. Du ska kanske till och med hålla om mig lite hårdare. Sen ska vi skratta åt något roligt som någon säger och du ska pussa mig på pannan och jag ska kura ihop mig mot dig och du ska titta ner på mig och le.

När jag sitter på kören och du sitter två människor ifrån mig drömmer jag om det och ryser. Det kittlar längst hela ryggen och nacken, och jag tänker att på bussen hem ska jag se till att vi sitter bredvid varandra och sen ska jag råka nudda din hand, och du min, och sen när vi är i höjd med Odenplan ska vi hålla varandra i handen, och du ska inte gå av även fast det är din hållplats. Du ska åka med mig till St Eriksplan och sen ska vi gå av där hand i hand och jag kommer vara jättenervös och inte veta vad jag ska säga och vad det här betyder, men då ska du se till att vi stannar till. Sen ska du kolla på mig, och jag vet att jag kommer rodna, men det kommer vara mörkt ute för nu är det höst och det är bra, och sen kommer du pussa mig på munnen.

Och då kommer jag pussa tillbaka. Och sen vet jag inte mer, men jag vill att du tycka om mig jättemycket. Så att jag märker att du tycker om mig.

...

Inställningen, inställningen, och sen så inställningen. Allt har med inställningen att göra.

Ja, vi har hört den förut. Fast... det verkar faktiskt stämma. Annars kan jag inte förstå hur jag kan sitta här i soffan och känna mig duktig, fastän den enda jag har åstadkommit idag är att jag gick upp innan klockan nio. Sedan dess har jag hängt på Facebook, skrivit ett brev och tittat på High School Musical.

Och jag ba' "Yeah!" och gör segertecknet.

Mycket underligt. Det är ännu några timmar kvar till jag börjar jobba. Jag funderar allvarligt på att städa, och jag ler nästan vid tanken.

This is not me, but I like it.

(The me I know - please, never come back).

...

Man skriker åt datorn när det poppar upp ett jävla minifönster, att "Nej, jag vill fan aldrig uppdatera, sluta tjata datorjävel!"

Man går upp tidigare än man gjort på veckor, men klockan är ändå halv nio och de flesta är på jobbet sedan länge.

Man kanske tittar lite grann på utsikten, kanske beundrar höstfärgerna lite, kanske funderar på att gå ut på en promenad. Innan man kommer till sans igen.

Man kanske flyger med ögonen över bokryggarna och funderar på att läsa lite, man kanske till och med öppnar en av böckerna, men man kommer inte längre än till förordet.

Man kanske inte orkar lära sig nytt. Man kanske bara vill läsa böcker man läst förut.

Eller så gör man tvärtom.

Man kanske betar av Att Göra-listan, med alla de 27 punkterna, man kanske skriver en bok, skriver en låt, försöker göra ett album, försöker vara kreativ för man vet att man mår bra av det.

Eller också börjar man gråta och kollar på sig själv i spegeln när ansiktet förvrids.

Eller inte.

Eller jo, fast inte idag. För man orkar nog inte.

...

När vännerna röker på vädringsbalkongen och någon sover i sängen, lever man då? Är detta livet? Jag tror det.

Solrosfrön och rött vin i tetra och en mojito på Mamas och Tapas på Schelegatan tre, vad mer behövs egentligen för att man ska känna något?

Just nu känner jag att mina ögonlock sluter sig av sig själva, att jag inte kan koncentrera mig på att stava rätt eller få ihop bra tankar och meningsbyggnader. Men jag är tillfreds.