Efterlyses: energi

Den sjätte augusti i år skrev jag det här, texten här nedanför. Jag tycker synd om mig själv som mådde så då, och förundras över att det ändå gick över. Jag minns att jag inte trodde det var möjligt.



Jag tror, på fullaste allvar, att ingen i hela vida världen, i hela universum, förstår mig. Ingen har någonsin känt vad jag känner, ingen endaste liten människa på hela jorden, även om jag letade i alla hörn, skulle kunna begripa vad jag tänker, känner och tycker.

Jag kan inte ens förmå mig att skiva gurkskivor till min leverpastejmacka.

Hur långt har det gått då? Hur långt har man låtit det gå, när minsta lilla sak känns lika omöjligt att göra som det måste ha känts för de hundratals som försökt bestiga Mount Everest. Det har gjorts, jag vet. Jag vet att folk har orkat skiva gurka också.

Inom mig finns ett hål av tomhet som fyller mig och står mig upp i halsen så att jag får kväljningar. Jag orkar inte genomföra någonting. Inte det minsta lilla. Att skicka ett litet kort sms, max 160 tecken, kan få mina armar att hänga slappt längts sidorna många timmar innan. "Jag måste smsa henne idag. Åh nej, vad jobbigt:"

Hur långt har det gått då?

Varje tröskel, varje centimeter jag måste höja foten, känns som ett gigantiskt trappsteg, i stil med Lustiga Huset på Gröna Lund. Jag orkar inte. Jag orkar bara inte.

Så jag stannar inne. Hemma. I min säng. Där kan jag spendera fem timmar om dagen på YouTube, och några timmar till läsandes bloggar. Jag glömmer att dricka, glömmer att äta, och jag rent ut sagt struntar i att dricka, struntar i att äta. Jag går inte på toaletten, orkar bara inte diska, eller gå ut med soporna, skriva, måla, göra musik, vara kreativ.

Jag vet att jag mår dåligt, men jag orkar inte göra något åt det.

Jag orkar bara inte.